Nya 'Emma'-filmen är en estetisk pärla

Första gången jag hade förmånen att se en Jane Austen-film var jag tolv år, vi var i mormor och morfars sommarstuga på västkusten och Joe Wrights Stolthet & Fördom visades på tv. Jag blev helt förtrollad. Då hade filmen naturligtvis redan varit ute i ett antal år, liksom alla andra Jane Austen-filmatiseringar jag känner till. Men så kommer nu äntligen den här nya versionen av Emma. Det blir den första Jane Austen-filmatisering jag faktiskt får se på bio!

Autumn de Wildes Emma är en fest för ögonen. Pastellfärger, grönskande engelska slättlandskap, teserviser, fjäderhattar och broderade tapeter. Alexandra Byrnes kostymer bidrar även de till att skapa en närmast sagolik stämning. Estetiken ger filmen en själ - liksom den komiska tajmingen, tempot och det fysiska gestaltandet. Jag har sett alldeles för många kostymdraman där regin legat platt på manuset och det inte funnits någon vilja att berätta något utöver det som står på pappret. Här finns något mer; en röd tråd, en kärna, en idé som knyter ihop säcken.

Vad gäller själva berättelsen tycker jag filmen håller sig till boken i den mån en två timmar lång film kan hålla sig till en bok på sexhundra sidor. Anya Taylor-Joys Emma är aningen mer beräknande och kylig än andra gestaltningar jag har sett, men inte för den sakens skull felaktig. Trots allt sa Jane Austen själv om sin hjältinna att det nog inte var någon annan än hon själv som skulle tycka om henne. Johnny Flynns Mr. Knightley är om möjligt ännu mer mitt i prick, här finns den förståndiga, snälla vännen, men också den trånande Jane Austen-hjälten, något jag kan ha saknat i andra filmatiseringar av Emma. På det stora hela finns ett nytt fokus på den kärlekshistorien som jag tycker mycket om, den dramatiska kurvan har förlängts och det har blivit tydligare var känslorna kommer ifrån. Det är vackert på något sätt: det är Jane Austen i sitt essä. Jag tycker även om att de hade gjort mer av Harriet och Mr. Martins historia, även om jag istället saknade en fördjupning av Jane Fairfax och Frank Churchills personligheter och förehavanden.

På det stora hela kan man kan säga att jag hade höga förhoppningar på den här filmen från början och att förhoppningarna möttes; jag fick det jag hade väntat mig. Några tårar, av glädje naturligtvis, undslapp mig till och med under de lyckliga slutscenerna. Lite av ett "quirky" spektakel är det, men inte desto mindre sevärd för det!

//Maja

Mitt betyg: ★★★★