'A little chaos' är lågmält, men välgjort

Även om den historiska kontexten kan ifrågasättas, är det omöjligt att inte omfamnas av värmen och finkänsligheten i Alan Rickmans 'A little chaos'. Det här är en film om en självständig, medelålders kvinna som tjänar sitt uppehälle som trädgårdsarkitekt. Hon får ett uppdrag hos den franska kungen och lär känna en man vid namn André Le Notre. Dialogen flödar och skådespelarna glänser, det här är den sortens film som jag orättvist har sållat bort i fler år.

Filmer om medelålders kvinnor blir sällan storsäljare, vilket är synd med tanke på hur många duktiga kvinnliga skådespelare det finns i den kategorin, med ett par års erfarenhet i nacken. I den här filmen står en kvinna mitt i livet i centrum för handlingen, och inte nog med det, hon är en inspirerande och nytänkande kvinna, med stora sorger i bagaget, men blicken mot framtiden. Från första stund var jag nyfiken på hennes historia, och Kate Winslet ger ett ärligt och välspelat ansikte åt henne. Kanske stämmer det att en sådan här självständig, kvinnlig karaktär knappast hade kunnat existera i 1600-talets Frankrike, flera hundratals år innan den kvinnliga rösträtten slog igenom, men på samma gång kan jag inte låta bli att tänka att det måste ha funnits kvinnor i skymundan som gjorde lika stora underverk som männen i rampljuset.

Ett annat viktigt ämne filmen diskuterar är naturen, eller rättare sagt om naturen är vackrast när den struktureras och tillrättaläggs av människohand, eller om det bästa är att låta ett uns av kaos regera. Det är ett ämne som är högst relevant i vårt moderna samhälle, där naturen tycks få stryka allt mer på foten för vår skull. En film om trädgårdar, har naturligtvis estetik baserad i naturens färger och former som för det mesta lyser igenom på ett fint sätt. Även musiken är ett livfullt, kaotiskt och romantiskt töcken som fyller scenerna med mer än vad som syns. Om jag ska klaga på något vad gäller filmens utseende skulle det väl vara kostymerna, som känns både historiskt inkorrekt och har en färgpalett som är aningen beige. En del av produktionsdesignen kändes också lite billig, framförallt i slutscenen, men det går att ha överseende med.

Handlingen är inte storslagen och knappast oförutsägbar, men dialogen är välskriven och det är mycket som sägs utan att några ord yttras, vilket ofta är ett gott tecken. Tempot är lågt och det finns gott om utrymme för att som åskådare ta in karaktärernas personligheter och livserfarenheter. Dessutom är det spännande att själva sitta och fundera över filmens teman, över naturen och livets berg-och dalbana. På ett sätt är det inte en lika lättsmält film som en del annat romantiskt kostymdrama där ute, men på samma gång är den rättframt strukturerad och har en ton av feel-good och positivitet, på ett försiktigt sätt förstås, men ändå framträdande. Lagom helt enkelt, även om jag skulle rekommendera att man är någorlunda lugn, eller åtminstone inte stressad, när man ser den.

Kate Winslet är alltid bra, men även hennes motspelare Matthias Schoenaerts är värd en applåd. Jag har sett honom tidigare i både Far from the madding crowd och Danish girl, och tycker alltid att han spelar på ett ärligt och rättframt sätt. På det stora hela är skådespelarinsatserna i den här filmen okonstlade, vilket är befriande i jämförelse med den mer tvingade stilen som finns överallt.

Skulle jag rekommendera att inte se över den här filmen som jag gjorde i så många år? Ja absolut. Som sagt är den inte lika lättsam och rakt på sak "feel-good" som en del annat inom genren, men känner man för något finkänsligt och välgjort en kväll med tända ljus finns det ingen tvekan.

Mitt betyg: ★★★+