'Howards End' är allt man kan vänta sig och lite till

Det finns flera filmatiseringar av E.M. Fosters klassiker Howards End, bland annat en Oscars-belönad film från 1992 med Emma Thompson och Helena Bonham-Carter, men den nyaste versionen från 2017 är även den en framgångssaga. Det dröjde inte många minuter förrän jag var fångad av handlingen, karaktärerna, dialogen och estetiken. Berättelsen är i grunden en välbalanserad blandning av ett lågmält relationsdrama och ett spännande skådespel, och med en modern tagning på det hela är det inte mycket som saknas.

En av de bästa sakerna med Howards end är att handlingen är sin egen. Fastän jag har sett så mycket kostymdrama genom åren och tycker att jag kan utläsa och förutspå det mesta, kunde jag inte avgöra var den här berättelsen skulle ta vägen. Slutet överraskade mig och jag satt spänt och väntade på vad som skulle hända härnäst genom alla fyra avsnitten. Det är sannerligen en trevlig omväxling. Genren är drama, men det finns inslag av både romantik, politik, moral och spänning. Ja, stundvis var det nästan som att sitta och titta på ett detektivdrama, vilket aldrig är fel det heller. Däremot är det lite svårt att sammanfatta vad den faktiskt handlar om så här kort, men i grund och botten kretsar historien kring tre familjer från olika samhällsklasser och deras samröre med varandra.

Förutom handlingen var den bästa biten de bohemiska systrarna Margaret och Helen Schleigel, som också står i centrum för berättelsen. Deras syn på världen var inspirerande, och när jag förstod att boken var skriven för så länge sedan blev jag ännu mer fascinerad. För de här karaktärerna går varken in i söt-och-duktig-flicka-kategorin eller stark-kvinna-kategorin, utan är en behaglig och realistisk blandning. De båda karaktärerna var även mycket välspelade av Hayley Atwell (känd från bland annat Marvel-filmerna) och Philippa Coulthard. Även Joseph Quinns karaktär Leonard Bast var ett av mina absoluta favoritinslag i serien och hans personlighet och resa var mycket intressant att följa. Matthew Macfadyens Henry Wilcox fångade inte min sympati på samma sätt, men jag tyckte om hur hans karaktär balanserade på knivseggen och hur det inte gick att avgöra om han var god eller ond.

Om det finns något att kritisera skulle det väl vara berättelsens komplexitet som stundvis översteg min förmåga och att jag här och där hade svårt att hänga med. De politiska diskussionerna var inte helt lätta till exempel och vissa gånger förstod jag inte argumenten på vare sig den ena eller den andra sidan. Men på ett sätt tycker jag också bara att det gav alltihop ett ytterligare djup och en mer vidsträckt realism. Allt behöver inte vara svart och vitt. Allt behöver inte vara enkelt. För så är det inte heller i verkligheten.

Skulle jag rekommendera den här serien? Definitivt. Trots att den har en så belönad och omtalad föregångare? Absolut. Alla filmatiseringar av klassiska böcker har sina egenheter och mycket av skillnaderna ligger ju i att tiderna förändras. Världen är inte densamma nu som den var 1992. Välspelat, vackert och spännande; vad mer kan man begära av ett kostymdrama? Faktum är att jag bara genom att skriva det inlägget här blir sugen på att se den igen...

//Maja

Mitt betyg: ★★★★+